Pecorinoost

Riv den fint över pasta precis före servering, eller rör ner den i såsen när kastrullen tagits från värmen. Till cacio e pepe och amatriciana används ofta pecorino romano; spara lite pastavatten så blir den rivna osten lättare att blanda till en krämig sås.

Linda in biten i ostpapper eller bakplåtspapper och lägg den i en burk i kylskåpet. Plastfolie direkt mot osten kan göra ytan fuktig; skär bort en torr kant om den ändå hunnit torka.

Skalet på en lagrad pecorino är ofta ätbart om det är rent och inte har en beläggning av vax eller annan ytbehandling. Det är hårdare och kraftigare i smaken än osten inuti, men kan läggas i en soppa eller gryta för att ge sälta och fyllighet.

Parmesan är det enklaste alternativet att riva över pasta, men smaken är mildare och mindre salt. Börja med lite mindre salt i receptet när du byter till pecorino, och smaka av innan du tillsätter mer.

Pecorino brukar upplevas som saltare och mer tydlig i smaken, särskilt när den är lagrad. Därför räcker ofta en mindre mängd än parmesan; en portion på 15 g ger 284 mg natrium.

Räkna med ungefär 10–15 g, cirka en till två matskedar fint riven ost. Det motsvarar 57 kcal och 3,8 g protein i en portion på 15 g.

Pecorino är en italiensk ost gjord på fårmjölk; namnet kommer från italienskans pecora, som betyder får. Smaken och konsistensen varierar med lagringen: en yngre ost är oftast mjukare, medan en längre lagrad pecorino blir fastare och lättare att riva.